Mervärde

Arbete skapar mervärde. Ex. någon som köper tid av någon annan för att få sina kläder tvättade skapar ett mervärde för både den som tvättar, får pengar, och den som får sina kläder tvättade, mer ledig tid. Eller en mekaniker som lagar bilen. Råvaror förädlas och skapar ett mervärde. Det går att hitta mervärde i de flesta tjänster och varor. Även banker och kreditinstitut skapar ett mervärde antar jag. För den som får låna och kan bygga ut huset består mervärdet i ett större hus och den som hyr en målare och får ommålat i ett rum finner mervärde i det "nya" rummet där han/hon kan sitta och känna sig nöjd och tillfreds.

Och de är väl så ekonomier ska byggas antar jag? Att varor och tjänster ska uppfinnas och produceras, säljas och köpas. Skapa ett mervärde. Skapa en ekonomi.

Men var finns mervärdet i det här?
1987 köpte en person brädor till en vedbod, kostnad 842 kronor.
Fram till i dag har 5 olika inkassobolag, via statliga tjänstemän på KFMs försorg, tjänat sammansagt 9804 kr på dessa brädor! Inte nog med det - i februari krävdes kvinnan på ytterligare 6 111 kronor för samma skuld! Totalt 15 915 kronor. Och från alla dessa pengar, harbrädleverantören, producenten, förädlaren och merskaparen, fått totalt ingenting! Tillsammans med kravet på 6 111 kronor följde ett hot från verkställigheten KFM att om kvinnan inte betalade skulle hemmet gå på exekutiv auktion! Hon hotades med hemlöshet. Den brädhög som avtalades om 1987 skulle nu, 9 804 kr och 22 år senare, innebära att kvinnan skulle stå hemlös!

Dessa brädor har alltså gått från vara byter ägare mot betalning, genom fallerande betalning och Kronofogdens uppdrag till att bli ett evighetsärende där verkställigheten månad ut och månad in skfflar pengar från kvinnan (hushåll) in i en fiktiv ekonomi, skuldekonomin. Inget skapat mervärde. Ingen produktion, ingen förädling. Endast lukrativ vinst åt företag som utan någon större insats tjänar stora pengar genom att luta sig tillbaka och låta verkställigheten sköta arbetet. Är det verkligen så det är tänkt att vara? Ska dina skattepengar gå till att knäcka hushåll och stötta en skuldindustri? En skuldindustri där den bästa kunden är den som stannar för alltid i utmätning?

Vi ser vansinne liknande detta hela tiden. Hela tiden. Och då tänker alla ni som tjatar er blå i ansiktet om att man ska "göra rätt för sig" att "varför betalade inte kvinnan för sig när brädhögen kostade bara 842 kronor"?! Vi blir inte svaret skyldig, vi vet att människor inte slutar betala sina räkningar för att dom får ett ryck och "lever loppan", dom slutar betala sina räkningar för det finns inga pengar att betala med! Arbetslöshet är en anledning. Sjukdom en annan. Konkurser en tredje och skilsmässa, dvs att gå från en "tvåsamhetsekonomi" till en "ensamhetsekonomi" är den sista stora anledningen. Människor KAN inte betala. Vill ja, men KAN inte.

...och göra rätt för sig? Jag tror till och med Luthers tolkare skulle säga att kvinnan "gjort rätt för sig". Att det nu är företagen som tjänar riktiga pengar på lufträkninga, nu är det deras tur att "göra rätt för sig". Och att det finns klokare sätt att använda skattepengar på än KFM. Ska statliga tjänstemän verkligen avlönas med skattepengar för att dränera hushåll på pengar (ca 500 000 personer och växer) för att utföra ärenden, utmätningar och exekutiva auktioner, så att företag kan tjäna pengar?

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om exekutiv auktion, inkasso, inkassobolag, utmätning,
pingat på intressant.se
second-opinion.se

Almedalen 2009

Det blir ett seminarium om skulder i år i Almedalen!
Är du där så gå dit!
seminarium kring överskuldsättning, tema ”När livet styrs av skuld och skam”

Datum:
Onsdagen den 1 juli 2009
Tid:
13.00 - 16.00
Plats:
Sal August, Frälsningsarmén/ Krukmakarens Hus, Mellangatan 21 Visby

Deltagare:
Lena Nordqvist Insolvens
Rickard Stenberg Insolvens
Bjarne Jensen Insolvens
Morgan Norman Insolvens
Jan Ertsborn Folkpartiet
Egon Frid Vänsterpartiet
Anti Avsan Moderaterna
Emma Henriksson Kristdemokraterna
Johan Löfstrand Socialdemokraterna
Jörgen Johansson Centerpartiet
?? Miljöpartiet
Frågor besvaras på info@insolvens.se, eller på telefon 070-5360102

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

skuldsättning och kronofogdens uppdrag

Om skuldsättning inte "tas" utan "tillåts", dvs att borgenärer skuldsätter någon, så kan man tänka att även borgenärer har ett finger med i spelet och ett ansvar i det fenomen som dagligdags i media omskrivs som att "svensken skuldsätter sig"?

Borgenären godkänner avtal med kunden, det kan vara lån/krediter eller avtal över lång tid, ex kommunikationskostnader o.s.v. En del borgenärer ser noggrant till att säkerställa att kunden verkligen kan betala/betala tillbaka enligt avtal innan avtalet godkänns av leverantören, men långt ifrån alla hålls med den processgången. Man kan lätt ställa sig frågan hur borgenären tänker när han/hon godkänner avtal med någon som uppenbarligen kommer att fallera i betalning/återbetalning?

Svaret är enkelt. Kronofogdens uppdrag, exekverat av Verkställigheten, borgar för borgenärerna. Likt blodshundar ska myndigheten ge sig efter människor som inget hellre vill än betala men som inte KAN betala. För oavsett vad borgenären beviljat, oavsett vad borgenären haft i åtanke eller hur borgenären lagt upp sin strategi att tjäna pengar, så har borgenären rätt att gå till den lärande myndigheten KFM (se bildtexten på sid 10 i länken) för att få hjälp att driva in pengar. KFM ska driva in kapitalbeloppet, lukrativa avgifter och ännu mer lukrativ ränta. Borgenären har rätt att själv välja om räntan ska betalas före kapitalskulden, borgenären får hjälp med att driva in valfri (enligt avtal) astronomisk räntesats och behöver inte prestera något för den samhälleliga förmånen.

Borgenären lämnar in ärendet för indrivning, klappar i händerna "chop-chop" och lutar sig lugnt tillbaka för att räkna pengarna som strömmar in. Om gäldenären nyligen hamnat på obestånd kan borgenären se stora pengar ticka in på kontot, om gäldenärens jagats länge av KFMs verkställighet ser borgenären mindre stora summor ticka in på kontot. När ärendet ligger hos KFM sköter skattefinansierade tjänstemän rubb och stubb. Med långtgående tvingande integritetskränkande åtgärder. Alla pengar kommer via Verkställigheten och deras försorg.

Men varför är det då så här? Varför har samhället utformat detta vansinniga system? Jo, men även det är enkelt att svara på! Om inte den lilla dumma människan pressas så hårt av ett solitt och fullständigt tokhårt system så kommer den lilla dumma människan inte klara upprätthålla en betalningsmoral! Om inte staketet är snävt och spetsigt så kommer den lilla människan falla utanför planen och in i ett ekonomimoraliskt moras! Så enkelt är det. Tvingas inte svensken med stenhårda regler så blir det träsk och sumpmark av den ekonomiska moralen. Hårda nypor formar en god medborgare.

Och nog kan vi skriva under på att det är hårda nypor som gäller. Men att hårda nypor skapar goda medborgare med högre betalningsmoral ställer vi oss tvärt emot i uppfattning. Hårda nypor skapar för samhället kostsamma utanförskap och en skuggekonomi med svartjobb. Därtill är den som utsätts för hårda nypor nödd och tvungen. För även om du är på obestånd behöver du leva. Ges du ingen utväg hittar du egna konstruktiva utvägar på dina problem. Och tänk dig själv, du sitter med skulder, har utmätning ner till under existensminimum, tvingas bort från umgänge med dina barn, men trots att KFM varje månad drar allt över "existensminimum enligt UB" så växer dina skulder. Månad för månad. År efter år. Borgenären tar nämligen hem det som möjligtvis går ta hem i pengar genom att välja att du ska betala ränta före kapitalet. Decennium ut och decennium in. Skulle du tycka att det var ett rimligt sätt att göra rätt för dig? Utmätning, existensminimum, djupare i skuld... "You load sixteen tons and what do you get another day older and deeper in debt..."

Alternativet till skuggekonomin är att du knäcks. Och knäcks gör många. År 2008 hade 44 procent (en ökning med 2 procent från år 2007) av de som beviljades skuldsanering sjukbidrag som inkomst. Utmätta till förtvivlan, förtvivlan ger stress, stress blir sjukdom, sjukdom blir sjukbidrag, inget mer att hämta för borgenären, och så då skuldsanering.

Mer statistik på vem det handlar om hittar du på Kov.se Konsumentverket har gjort en mycket bra, detaljerad och gedigen översyn av personer i behov av ekonomisk rådgivning/skuldrådgivning. Det är så långt från lyxfällan att det liknar ingenting.

Ändå beskriver man obeståndsproblemet som att människor "skuldsätter sig".
Ord präglar uppfattningar.

Man skulle som alternativ till hög betalningsmoral kopplat till hårda nypor, kunna lansera oförmåga att betala som en konsekvens av minskade inkomster? Dvs att människor vill betala. Men inte kan.

Tänk om alla dessa tiotusentals människor fick göra som SAAB. 75 % av skulderna bort, betala 25 % och få staten som borgenär när dom desperata behöver ett saneringslån för att bli kvitt evighetsgälderiet...

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

pingat på intressant.se

Och svensken skuldsätter sig...

...eller är det någon som skuldsätter svensken? Kan man verkligen skuldsätta sig? Så där helt apropå?

Naturligtvis inte. Man blir skuldsatt av någon som väljer att låna ut pengar. Konsumentverkets statistik talar för sig själv. De som söker hjälp har INTE skulder från konsumtion och resor. Det handlar om el, hyra, studiemedel, skulder från näringsverksamhet, kommunikationsskulder, sjuk- och tandvård o.s.v. Dvs det skuldspektra som följer på fattigdomsperspektivet. Inte konsumtionsperspektivet.

Den korrekta beskrivningen borde vara att någon väljer att skuldsätta en person som inte har pengar till hyra, el, sjuk- och tandvård. Om 32 % har noll i betalningsutrymme, hur tänkte då kreditgivaren? Och framförallt VARFÖR beviljades kredit/lån till den som ansökte?

Varför bör stå klart för de flesta. Kreditinstitut vill tjäna pengar på sin affärside, dvs att låna ut pengar/bevilja krediter. Men om den som ansöker har 0 kr i betalningsutrymme, hur kan det då vara möjligt att tjäna pengar på att bevilja en kredit/låneansökan? Om personen som ansöker inte kan betala elkostnaden hur ska han/hon då kunna betala amortering och ränta på ett lån?

En del av svaret ligger i Kronofogdens uppdrag. När en person inte kan betala amortering och ränta går kreditinstitutet helt sonika, oavsett hur beviljandet av lånet ser ut, till skattebetalarna och begär hjälp. Statliga tjänstemän med långtgående integritetskränkande möjligheter ger sig ut på jakt efter pengar hos den som inga har, till förmån för den som beviljat krediten/avtalet. Beviljat oavsett. No questions asked. Inga krav, ingen rimlighetsbedömning, ingenting. Bara iväg och jaga livslust och hälsa ur den som redan lever under marginalerna.

Enligt KoV hade den som sökte hjälp en medelinkomst på 14 527 kronor. Drygt 40 procent hade lön som huvudsaklig inkomst, dvs knappt 60 % hade INTE lön som huvudsaklig inkomst! Vad i hela fridens namn gör att samhället (via KFM) tycker sig behöva gå in och stötta företag mot dessa sjuka, arbetslösa och konkursade personer?
Och
Hur kan det komma sig att man fortfarande ser på lån som ett ansvar som ligger på den som ansöker om en kredit/lån ur ett fattigdomsperspektiv?

Siffrorna talar ett annat språk. Någon beviljar avtal/krediter/lån till personer som inga pengar har. Det är helt ok, men vad i processen gör att man anser att det blir samhällets ansvar att se till att dessa, ganska oförsiktiga företag, ska få/få tillbaka sina pengar? Hur kan det komma sig att man stöttar företagen så 100 %-igt?

Det är som en flashback från "way back when". Eller då "The Company Store" såg till att personer aldrig någonsin kom ur sin skuld och för alltid skulle fungera som mjölkko. Nu gör man likadant med hjälp av datorer och Kronofogdens uppdrag.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm
ulrika.ring@insolvensstockholm.se

Läs även andra bloggares åsikter om KFM, skulder, skuldsanering, skuldsättning
pingat på intressant.se

Om preskription

Tiden läker alla sår. Säger man. Och med tiden preskriberas alla brott. Trodde man. Men NÄE, inte riktigt alla brott preskriberas. Bara småbrott som mord, dråp, grov misshandel, våldtäkter och sån’t. Men inte ett riktigt allvarligt brott, som att hamna i skuld. För där förlängs preskriptionstiden in i all oändlighet genom ett enkelt kravbrev från en dator.

Hur kan det komma sig? Vad är det för djupsinniga och logiska resonemang som ligger bakom att just skulder i realiteten aldrig preskriberas? Det funderade jag på, och började leta efter de gedigna förarbeten till lagen som kunde få mig att förstå att skuldsättning är ett allvarligare brott än mord.

Och jag fick arbeta mig ganska långt tillbaka i tiden. I alla lagar och lagförändringar inom området de senaste 329 åren har man bara hänvisat till tidigare lagar, och aldrig ens funderat över eller resonerat kring det rimliga i att det är så lätt att avbryta preskription av skulder, att de i realiteten aldrig preskriberas. Så var kommer då lagen ursprungligen ifrån?

Jo, från 1680! Då biföll Kungen (Karl den XI) ridderskapets och adelns önskan om att alla skulder som inte blivit krävda eller varit förtigna under tjugo år skulle preskriberas *). Eller med andra ord: om skulderna blivit krävda skulle dom inte preskriberas. Aldrig. Aldrig någonsin. Och det gäller än idag!

Djupsinnigheten, logiken och tankemödan bakom kungens bifall förblir i dunkel. Men det är lik förb....t ett kungsord från 1680 som i stort sett oförändrat gör att du som hamnat i skuld aldrig blir fri. Är det klokt?

//Per A

*) "Kongl. May:t hafwer jämwäl i nåder agreerat Ridderskapetz och adelns ansökiande at alla skulder och private prætensioner, som hafwa warit i tiugo åhr förtegne, och ey rätteligen ther på yrkiade, måge blifwa ansedde för sådane, som aldeles äro aban-donerade och genom præskription uphäfne."

pingat på intressant.se

Vilket skulle bevisas!

Ren djävla skandal! För bakgrund se inlägget nedan.

Skriver inlägget nedan om hur man genom ord och ordval raffinerat skjuter över ansvaret för skuldsättning på den som lånar pengar.

Sätter mig ner med en kaffekopp och så slås jag av frågan hur har man "marknadsfört" att Carnegie har tagit lån hos Riksbanken? Och faller baklänges. The plot thickens.

För Carnegie har inte tagit lån hos någon. Nix Pix. Carnegie har beviljats lån av Riksbanken.

Googla själva så får ni se. Resultatet är häpnadsväckande.

I media efter media rapporterar man att Carnegie har beviljats lån. Samma medier som i artikel efter artikel skriver att Svensken skuldsätter sig. Att unga tar lån. Att hushållen har överbelånat sina tillgångar. Samma medier skriver att Carnegie har beviljats lån av Riksbanken.

Allt verkar mynna ur det pressmeddelande Riksbanken skickade ut när man beviljat Carnegie 5 miljarder kronor i lån för att täcka bankens spekulationsiver!

Antingen är det ett pågående "lapsus", dvs att man utan att tänka på hur man uttrycker sig fortsätter upprätthålla skuldbeläggandet när vanliga knegare lånar till sin bostad. Blir arbetslösa, hamnar på obestånd men likförbannat ska "göra rätt för sig" trots att dom inte KAN. Eller så är det en medveten handling där man diskuterat ordval och beslutat sig för att, mycket subtilt och skickligt, försöka mildra uppfattningen om Carnegie och deras spekulationer. För helt plötsligt använder man ord som försätter Carnegie i en mer passiv roll än vad man ikläder privatpersoner som kämpar med sin tillvaro.

Det ÄR tydligen stor skillnad på skit och pannkaka.

...och det bara fortsätter. Dn idag. Riksbanken får lån. Inte tar. Får. Man har begärt att få lån, och man fick lån. Man börjar undra om det är rent slarv, eller om det är en strategi bakom.
Svd, volvo får ett lån beviljat.
Svd, porsche ansöker om lån.

Men svensken skuldsätter sig genom att ta lån. Unga bara skuldsätter sig rakt av.


//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

pingat på intressant.se

Ord präglar uppfattningar

Ord har inte sällan en laddning och sätter en prägel på uppfattningar. Att vara korrekt med ord är så viktigt att bl.a. nyhetsredaktioner sitter och diskuterar vilket ord/begrepp man ska använda till vad. Döda och mörda är exempel på ord som egentligen är synonymer, men ordet "mörda" har en starkare känsloladdning än "döda". Bilolycka och bilkrock likaså. Krig och ofred betyder enligt synonymer.se samma sak, men om man säger att ett land ligger i ofred med ett annat land känns det för många betydligt mindre skrämmande än att ett land ligger i krig med ett annat land. Det är olika nyanser som laddar innehållet med uppfattning och som präglar.

När det gäller skuldsättning så sitter en osynlig moralkaka fastlimmat till det ordet/fenomenet. Jag tror att ordvalen bygger begreppen och hjälper till att upprätthålla just begrepp och att ordvalen kan bära en del av ansvaret.

På newsdesk.se kan man läsa ett pressmeddelande från Folkia. Retoriken säger en hel del om hur vi ser och har präglats att se på problemet med lån och krediter. Folkia säger på två ställen i pressmeddelandet att man "ger" lån. På ett annat ställe skriver man "ställde ut" lån. Den som lånar pengar "tar ett lån". Man skriver att kunden "tar lån" på minst 5 ställen. Man skriver "Om man inte tror att man ska kunna betala tillbaka hela lånet efter 30 dagar ska man helt enkelt inte ta något lån."

Men om någon tar Folkias lån, borde inte Folkia polisanmäla dessa personer?

Jag är inte ute efter just Folkia, utan vill bara demonstrera hur användandet av ord i olika sammanhang skapar begrepp.

Folkia skriver:"Våra kunder är i genomsnitt 35 år och har en lön på 250 000 kr per år. De tar mikrolån för att få hjälp vid tillfällig svacka. De flesta uppger att de använder pengarna till oförutsedda utgifter. En nyligen genomförd kundundersökning visar att 98 procent av våra kunder är nöjda med sina lån och nästan samtliga skulle rekommendera andra att också ta lån hos om de var i samma situation."

om vi byter ut orden ta till ansöker blir det annorlunda tycker jag.
"De ansöker om mikrolån för att få hjälp vid tillfällig svacka". "...98 % av våra kunder är nöjda med sina lån och nästan samtliga skulle rekommendera andra att också ansöka om lån om de var i samma situation". Byter man ut ordet "ta" eller "tar" till ansöker, och ger eller ställer ut mot beviljades så blir det en mer korrekt bild. Som också bättre beskriver processen med att låna pengar.

Byter man ut tar mot ansöker, ger mot beviljar hamnar den passiva rollen på den som har minst makt, dvs den som ansöker och den aktiva rollen hamnar hos den som har mest makt, dvs den som beviljar. Alltså tvärtemot hur det uppfattas idag.

SVT rapporterar, liksom DN, KFMs senaste skrämmande statistik för SMS-lån och ungdomar. Där är ordvalet bättre men inte bra. Svt skriver att "unga skuldsätter sig". Att någon skuldsätter sig ger en bild av att ansökaren har mer makt i sammanhanget än vad han hon har. Meningen därefter är mer rätt, där "skuldsätts unga" vilket det faktiskt är frågan om. DN skriver att det blir allt lättare för unga att skuldsätta sig. Inte att fler väljer att skuldsätta unga.

Orden låntagare och långivare används också flitigt. Låneansökare och lånebeviljare är mer korrekta ord. För det är det det handlar om. Att någon ansöker om ett lån och någon annan beviljar lånet.

Jag tror att ordvalet kan bidra till att bygga upp begreppet "göra rätt för sig" och värdeladdningen i det. Den som fått ett lån beviljat uppfattas sitta med allt ansvar och det är kanske inte konstigt att det uppfattas så? När man kallar det för "ta" så blir den naturliga fortsättningen att den som tar också ska "göra rätt för sig". Kraven på den som ger, en mycket vänligare laddning än tar, ska göra rätt för sig blir inte lika tydliga. Hur kan man ställa kravet på den som ger något att göra rätt för sig?

Jag tror att det finns många olika mekanismer bakom den värdeladdning skuldsättning har. Hur man väljer ord för att beskriva processen kring att låna pengar kan mycket väl vara en anledning till att så stor del av ansvaret kring att låna pengar läggs på den som ansöker om ett lån. Den som beviljar lånet har en mycket bättre positition, dels för att den som beviljar lånet har mer makt i praktiken men också för att det blir svårare att utkräva högre MORAL för den parten. För, som sagt, den som ger något hur kan han/hon vara något annat än genomrar och vänlig? Och den som tar blir naturligtvis den elaka, tvivelaktige figuren som har dunkla eller ogenomtänkta avsikter.

//Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

pingat på intressant.se

Svt skriver

"Unga skuldsätter sig". Skuldsätter sig? Själva? Skyldig sig själva pengar eller finns det något annan part i spelet som är den som skuldsätter unga. Alltså någon som tjänar pengar på att skuldsätta unga, eller mindre unga för den delen. Men när ska ansvaret börja delas mellan den som ansöker och den som beviljar ansökan..?

//Ulrika Ring

Vems kris?

Krisen och krisen och krisen. Vems kris? Bankernas? Well...

I Sverige lever många ett bra liv. Och det är gott och väl. Men inte alla. Långt ifrån alla. Arbetslösa, de som - ibland som ett resultat av bankernas spekulationsiver - drabbas av konkurs och sjuka får nog bära både en större och tyngre del av krisen än vad bankerna behöver... Konsekvenserna för samhället och för den enskilda individen är i alla fall större.

Ansökningarna till KFM strömmar och då menar jag STRÖMMAR in. För 2009 räknar myndigheten med en ökning av konkursärenden på 37 %. 1 300 000 förelägganden (en prognos man redan nu tvivlar på att den håller). 80 000 nya personer hos kfm det första kvartalet i år (det är nästan 1 % av sveriges befolkning!). Under 2008 var ökningen totalt på 100 000, 60 000 lyckades lösa sina skulder men 40 000 sitter kvar i rullarna. Det var 2008 det...

Skuldsaneringsstatistik för 2008.
- 2008 kom det in 6528 ansökningar om skuldsanering.
- 6521 beslut fattades och av dessa fick 3678 skuldsanering (ca 56%) alltså.
- Ca 28% av beviljade skuldsaneringar var nollbud. (hade noll kronor över existensminimum, alltså noll kr att betala/mån)
- Ungefär hälften av alla som beviljades skuldsanering ska betala max 10% av sin totala skuldbörda och andra hälften betalar mer än 10%.

Skuldbördan för de som beviljas skuldsanering är att
- 13% hade max 200 000 i skuld
- 33% hade mellan 200 000 och 500 000 i skuld
- 26% mellan 500 000 och 1 mkr
- 28% hade över 1 mkr i total skuld

Siffrorna ovan är till stor del resultatet av bankernas förra spekulationskris. Ni vet, den kris på 90-talet som skattebetalarna fick betala då bankernas fastighetsspekulationer gick en anings dåligt.. Hur det blir den här gången kan vi bara gissa. Men att det blir mindre illa? Eeeeh, skulle inte tro det.

Bankerna? Jodå, dom har det lite kämpigt. Vinsten har gått ner... Något som kompenseras bl.a. med skattepengalån och höjda bolån för bl.a. privatpersoner. Det ger uttrycket "win-win" en ny dimension...

Individen? Något annorlunda situation. Där är det hjälplös katastrof som väntar för de som går från jobb till arbetslöshet. Arbetslöshet, som genom avgrundsjup oro för ekonomin, inte sällan resulterar i en depression och sjukskrivning. Betalas av skattebetalarna. Ingen hjälp, inget stöd, endast KFM som ovillkoligen driver in vad skuld det än rör sig om och oberoende på hur den uppstått. Betalas av skattebetalarna. Siffrorna ovan talar sitt eget lilla språk. Det blir många skattebetalarkronor som ska pungas ut med för att bankerna ska skyddas...

Borg säger att vi klarar en bankkris i Baltikum. Det tror jag med. Men vad Sverige riskerar att inte klara är att mängder av privatpersoner, ni vet på de personer Sveriges ekonomi hänger och svänger en del, faller ur samhället och i obestånd. Redan 2007 räknades obestånd kosta staten 40 - 60 miljader per år. Och det var innan krisen. Krisen är nu Borgs huvudfråga. Vems kris? Arbetslösa Annas eller sjuka Eriks? Eller att bankernas vinster, tack vare vansinnig spekulation i jakt på snabba pengar, sjunker... Bankerna får väl göra som alla andra. Se över sina ekonomiska strukturer, sina utgifter och hitta sunda och stabila inkomstkällor. Trygga och stabila inkomstkällor är ofta lån till privatpersoner som vill äga sin bostad, inte spekulationer. Ska dom nu nödvändigtvis spekulera så får dom själva ta smällen för sina tillkortakommanden.

Second-opinion.se
DN1.
DN2.
DN3.
DN4.
SvD1.
SvD2.
SvD3.
Etc.

//Ulrika Ring

Krisen, individen, banken och staten

Dn den 1 juni.

Finansinspektionen tycker att SMS-lån är en styggelse. Ja, det är inte direkt så FI uttalar sig men det kan tolkas vara andemeningen. Att FI anser att sms-lån ställer till det. På många plan. Och det är bra att man säger något, men har man verkligen koll på hur man uttrycker sig?

FI säger: "Visserligen betonar FI den enskilde individens ansvar för sina beslut..." sedan fortsätter man "...men pekar på att allt fler medborgare riskerar att bli utan tillgång till grundläggande finansiella tjänster som betalkort och girokonto, därför att de har dragit på sig betalningsanmärkningar, när de inte kunnat amortera de ofta mycket dyra snabbkrediterna."

"..den enskilde individens ansvar för sina beslut". Vaddå beslut? Att ansöka om ett lån/kredit/avtal? Men det är väl klart att man ska ta ansvar för sitt beslut att ansöka? Men hur ska ansvaret se ut för den som beviljat lånet?

Om den som ansöker om ett lån/avtal/kredit ska ta ansvar för sitt beslut, ska inte den som beviljar lånet också göra det? Idag bär ansökaren ansvar, inte bara för sitt beslut att ansöka, utan också för långivarens beslut att bevilja. Blir det problem med betalningen (pga arbetslöshet, sjukdom, konkurs...) så begär den som beviljat ansökan hjälp av Kronofogden, som då handlöst ger sig efter ansökaren, på uppdrag av beviljaren. För boven i dramat, den som ska "ta sitt ansvar" och "göra rätt för sig" är den som ansökt. Är det inte några grundläggande feltänkt inblandat i det resonemanget?

Om vi tittar på andra system med ansökan/beviljanden ser man en diametralt annorlunda ansvarsfördelning. Vi kan ta spektaklet med Lo och AMF. I dagens SVD finns en artikel där Rolf Åsbjörnsson, enligt artikeln erfaren konkursförvaltare, poängterar att det "...alltid är den som beviljar en förmån som är ansvarig, inte den som får den." Hoppsan!! Då är den gängse uppfattningen att den som beviljat hålls ansvarig!! Vilket i min värld är något närmare sanningen än det uppdrag KFM har.

Vem som helst kan äska om vad som helst hos vem som helst. Det står dig fritt att skriva till Volvo, staten, finansinspektionen och begära pengar. Det är bara att skicka iväg ett brev och skriva "Hej, jag heter Så och Så och jag önskar få 50 000 kronor av Volvo/staten/finansinspektionen! :-) Puss och Kram, Herr/Fru Så och så." OM ett sådant brev skulle vinna gehör hos Volvo/staten/finansinspektionen, och beviljas pengar, hur skulle det låta då? "Volvo/staten/finansinspektionen i skandalhärva. Delade ut 50 000 pengar till Herr/Fru Så och så!!!" Ansvaret för utbetalandet av pengar skulle falla på Volvo/staten/finansinspektionen. Inte på den som skickade brevet och frågade om pengar!

Men inte när det gäller företag v. privatpersoner. Nix Pix. Då är det "Anna" som desperat ansökt om ett SMS-lån till sin mycket försenade hyra som ska ansvara. Inte beviljaren. Eller "Rasmus", som tecknade ett 3-årigt avtal om 400 kr/mån för telefoni och telefon TROTS att han, vilket var hur tydligt som helst för leverantören, hade en mycket blygsam "inkomst" på 10 500 kr/år i studiebidrag, som ska hållas ansvarig. Inte beviljaren. Den är det synd om gudbevars. Och detta är konsekvent genomgående för kreditmarknaden i Sverige. Den som ansöker om en kredit/avtal/lån hålls ansvarig. Beviljaren hålls möjligtvis ansvarig "moraliskt" (ex. SMS-lån) men i handling har företaget RÄTT att få 100 % stöd av Kronofogden, dvs hålls utan ansvar.

I nästan alla andra sammanhang hålls tillhandahållaren ansvarig. Piratebay blev fällda för att tillhandahålla. När en ICA-handlare tillhandahöll sprit till allmänheten skred samhället till verket och höll ICA-handlaren ansvarig. Det enda andra område jag just nu kan komma på där "kunden" hålls ansvarig är genom sexköpslagen. Dvs den som väljer att köpa sex hålls ansvarig. Och så då när det kommer till KFM. "Finns avtalet ska det föjas hur dumt det än är!" Torsk som torsk...

Problemet är, för femtielfte gången, inte avtalen. Jag struntar högaktningsfullt i hur kreditgivaren handskas med sina pengar, eller leverantören med hur han/hon/de tecknar avtal, det är mig fullständigt egalt om hela sveriges befolkning lyckas teckna lån/krediter/avtal med djävulen själv. För mig blir det kortslutning i hjärnan när storbanker, SMS-låneföretag, nasarföretag ex. telefonbolag, när dessa företag står helt utan ansvar om krediten misslyckas. När dessa företag med hög svansföring går upp till statliga tjänstemän som i givakt och likt inkvisitionen ger sig efter privatpersonen till förmån för storbanken/företaget och detta OAVSETT hur avtalet ser ut. Oavsett.

Snacka om att man valt felt fokus. Små människor som lånar pengar till hus och blir arbetslösa ska bli av med huset (för det är panten för lånet) samtidigt som han/hon står kvar med hela ansvaret för ev överskjutande lån som inte täckts av den undermåliga exekutiva auktionen? En exekutiv auktion framtvingad och genomförd av jurister, inte mäklare. Sen kommer då bankerna och ojar sig över att om man inte har dessa hårda regler kommer kreditmoralen (se insolvensutredningen, sid 269)hos medelsvensken att falla likt en sten.

Vavava? Ska bankerna/kreditinstituten tala om "moral"? Ska dessa jättar, med vinster och spekulationer i summor skyhögt över en vanlig knegares himmel, ni vet de som spekulerat sig trasiga i Baltikum och som just du får rädda genom dina skattepengar, ska dom komma och tala om "kreditmoral"? Och ska staten verkligen betrakta bankerna som offer och låntagarna som giriga karaktärslösa halvkriminella som endast har en moral tack vare statens stränga regler och hårda piskor? Det är minst sagt föraktfullt att idag, med en ekonomisk nedgång - som DU får betala - ORSAKAD BL.A. av BANKERNAS VILDA SPEKULATIONER, skicka penningtransporter till bankerna och moralkakor till "den enskilda individen".

Många människor i Sverige går på knäna ekonomiskt. Inte för att dom spekulerat utan för att de blivit arbetslösa, sjuka, gått i konkurs... Att Sverige går dåligt, att världen går dåligt, är inte för att du, "den enskilda individen" försökt tillskansa dig pengar, utan för att bankerna DREGLAT över möjligheten att få MER pengar! Så vem är det mest synd om? Den som ansökt om lånet, eller den som, med vild av spekulationsyra, beviljat lånet? Vem får betala och vem borde vara tvungen att själv bära sitt kors?

//Ulrika Ring

pingat på intressant.se