söndag 21 september 2008

"Bankerna rycker på axlarna åt överbelånade kunder"

skriver di.se den 20 september. Enligt di.se säger Rickard Josefsson, chef för kontorsrörelsen på SEB "Visst kan jag känna att det är jättesynd om de människor som köpte en jättedyr lägenhet, som är högt belånade och i dag går runt och vet att lånen överstiger marknadsvärdet på bostaden. Men det är ingen ko på isen så länge man betalar sina räntor och överenskomna amorteringar." Och även om Rickard Josefsson inte sagt precis så, det är trots allt journalisten som säger att han sagt det, så har han en poäng. Det är ingen ko på isen. Inte för bankerna.

Bankerna har ju staten bakom sig. Banken kan låna ut precis hur mycket som helst till en låntagare. Banken kan låna ut 200 % av fastighetens värde eller inköp. Eller 300 %. Kan den som köpt fastigheten sedan inte betala går banken bara till kronofogden och får fastigheten utmätt och den som lånat pengar blir då löneutmätt på det belopp av lånet som den exekutiva försäljningen inte täcker.

Denna ordning är fullständigt vansinnig. I många andra länder lämnar den som lånat pengar av banken nycklarna till banken och så är det skammen och eländet och banken sitter med ett hus, dvs panten för lånet lämnas till fordringsägaren om låntagaren inte kan betala.

Men inte i Sverige. I Sverige fungerar det så att banken går till kfm, får tillbaka panten och skuld överskjutande pantens värde ligger på låntagaren att betala. Oavsett. Jag säger inte att bankerna gör så, jag säger att banker kan göra så. Staten ställer inga krav på fordringsägaren kring någonting. Är avtalet undertecknat av gäldenär och borgenär så är det avtalet som gäller. Även om banken skulle bevilja lån till 200 % över fastighetens värde. Ev. nedgångar eller felbedömningar skjuts över på gäldenärens ansvar.

Om fordringsägaren beviljar belopp över pantens värde kan man säga att gäldenären är överskuldsatt, men det får konsekvenser för gäldenären först i det ögonblick han/hon/de inte kan betala sina amorteringar och räntor. Att amortering och räntebetalning ställs in av gäldenären är ofta kopplat till att gäldenären blir långvarigt sjuk, arbetslös, går i konkurs eller skiljer sig och måste sälja huset för att singelekonomin inte klarar av samma utgifter som en familj med två försörjare klarar.

För att få skuldsanering krävs att vissa krav uppfylls. Ett krav som är borta idag, men som var en förutsättning tidigare var att gäldenären kunde påvisa att han/hon försökt komma överens med borgenären. Att kontakt tagits och att försök gjorts för att komma överens. Endast om borgenären avvisat gäldenärens försök kunde skuldsanering beviljas.

Varför ställs inga sådana krav på borgenären? Varför säger inte lagstiftarna till borgenären att "Jaha du vill att vi driver in ditt krav på obetalt fastighetslån som överstiger försäljningssumman med 600 000. För det första, hur kom det sig att du lånade ut en summa högre än panten? För det andra, har du försökt komma överens med gäldenären? När du kommit med ett rimligt bud till gäldenären och gäldenären avvisat detta först då kommer vi att utmäta gäldenären?"

Om lånet överstiger pantens värde kan man tänka sig att lagstiftarna via kfm skulle säga:
"Jasså panten har sjunkit i värde pga bostadsmarknaden förändrats. Men kan ni inte komma överens om att dela på den förlusten? Fordringsägaren betalar en del av förlusten, gäldenären betalar en del av förlusten?"

Idag står gäldenären ensam med risk och med ansvar.

Kfms rapport "Alla vill göra rätt för sig" igen (sid 51):
"Överskuldsättningen får konsekvenser för de drabbade individerna men det innebär också kostnader för samhället. Nedan görs ett försök att beräkna antalet överskuldsatta personer i Sverige för att med detta som utgångspunkt bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna."

Sedan redovisas olika beräkningar.

Samma rapport (sid 56):
"De sammanlagda kostnaderna för överskuldsättning utifrån ovanstående bedömningar kan därför beräknas hamna i ett intervall mellan 30 och 50 miljarder kronor. Denna bedömning bygger på att det finns 400 000 överskuldsatta personer i Sverige. Om antalet är 600 000 istället blir beloppen väsentligt högre.

I dessa siffror ingår inte kostnader i form av administration för myndigheter och borgenärer eller några andra samhällskostnader. Inte heller har vi beaktat att det ofta inte endast är den överskuldsatte själv som drabbas utan hela dennes familj."

Det finns alltid två sidor av samma mynt. En del förlorar. Andra tjänar. Speciellt om man i dessa tider satsar på företag som driver in fordringar.

Ulrika Ring
Insolvens Stockholm

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,
intressant.se

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar